Mitt fina hjärta!
Som är utan att tveka de bästa jag har!
Forever and always! (peppar peppar ta i trä *skrattar*)
Du är min skatt i slutet av regnbågen.
Mina drömmars prins.
Min räddare i nöden.
Mitt ljust i mörkret.
Min sol i regnet.
Mitt hjärta.
Mitt allt.
Hjärtat fylls med värme...
*Älskar Dig
13-dec-2007 11:24
"Hej hur går det för min älskade ängel idag?
Får hon vara ute och frysa något?
Du är mitt allt.
Kyssar"
"All I want for christmas is you!"
Efter snart 7 månader är de fortfarande lika bra, lika spännande, och lika ny-kärt.
Sammanfattning, underbart.
Jag älskar Lars Seth Olov Magnusson av hela mitt hjärta.
#126
Iaf när jag klev ur duschen, efter 15 då varmvattnet tagit slug, å jag tvättat mig ca3 gånger, hår&kropp, så kikar jag i spegeln, som givetvis är helt igenimmad... å vad står de där om inte:
♥
Tina Håkansson
Man blir alldeles varm i hela kroppen, han är så söt!
Vet att mina senaste 10 inlägg har handlat om samma saker...
Att jag slutar mitt jobb, att de är så skönt, att jag ska duscha osv.
Men nu, är de här de sista, för nu har jag slutat jobba, å de är skönt, å jag har tagit den omtalade duschen!
*wiiie*
Nu ska jag lotionera mig, klä på mig, å sen åka på dagis å be om jobb å hämta trollongen!
*wiiie*
Hoppas allas fredag är lika skön som min!
#125
J - "Min pajas."
L - "Min älskade."
J - "Mitt hjärta."
L - "Min sockertopp."
J - "Min prins."
L - "Min maräng."
J - "Maräng? Vad vart de för dessert-bord av de här nudå?
L - "Ja men du är ju söt som en maräng. Å du smälter när jag tittar på dig. Å när man sprutar vatten på dig blir du våt!"
J - "Eh va?"
#101
Lars Magnusson.
Du är min skatt i slutet av regnbågen.
Mina drömmars prins.
Min räddare i nöden.
Mitt ljust i mörkret.
Min sol i regnet.
Mitt hjärta.
Mitt allt.
//Tina
#98
Min karl.
Han är ju... som han vart...
Han gör mig så arg ibland.
Men så är han så jäkla resonabel så de alltid går över.
De är ju som bra att vad som än händer så lyckas vi prata å reda ut.
De har aldrig hänt förut att man haft nån som e så mogen, å då e han 2 år yngre dessutom.
Antar att man måste ha motgångar för att uppskatta när de går bra, eller nåt sånt.
Man blir kanske lite väl ställd då de inte går bra när de nästan alltid gör de annars...
Men men, som sagt... min karl...
Åh vad jag älskar han, alltid.
#97
Hela dan bara kändes
Sen vart de bättre, eller jag låtsades de en stund iaf...
Men så kom jag hem, ingen hemma.
Å så kom han hem.
Att de ska vara så svårt å berätta nåt så enkelt.
Bespara oss båda att bli osams.
De är för mig ofattbart.
Tog mig en kall promenad, sen en varm dusch,
Jag kan inte försöka ensam... de går ju inte.
Jag älskar min Lars.
#89
Nästan varje dag iaf... å de blir minst en gång, typ en på morgon å en på kvällen, ibland hinner jag en till också!
No life? Jaaag? Hahaha... Eh... okej då.
Här iaf;
Bodil, Carro, Denise, Emma, Helena, Jenny, Joanna, Johanna, Johanna, Kickan, Lina, Linnea, Lisa,
Maria, Mia, Nadja, Sandra, Sandra, Sara&Marita, Tina, Veronica
Eh ja, där är ni!
Är för slö med kommentarerna, men nu vet ni ju iaf att jag läser!
Nej men lunch, ska laga mig en omelett idag!
Jag har för övrigt världens bästa pojkvän.
Tackar gudarna varje dag för att han står ut med mig!
*kärlek*
#67
Jag önskar att de inte fanns nåt som hette svartsjuka.
Verkligen.
Men de gör de, å jag lider av de.
Jag lider av en svår svartsjuka tillåmed.
Vet inte om de är nåt man föds med eller om de är nåt som växer fram genom allt som händer en i livet?
Fast iofs vet jag att jag inte led av de de första året i mitt liv som "upptagen", så jag tror de växer fram.
Å jag tror verkligen att de påverkas av hur man blir behandlad av den personen som man är tillsammans med.
Jag tror också att de växer fram väldigt lätt, men är näst intill omöjligt å bota.
Iaf bota helt, klart de går bort mer å mer ju längre ens förhållande går, förutsatt att de är ett bra förhållande.
Jag har haft mina jobbiga förhållanden som helt förstörts av svartsjuka.
De går inte kämpa emot nåt själv som den andra kämpar för att göra mot en.
Sen har jag haft ett förhållande då de inte ens fanns svartsjuka.
Då trygghet å tillit va de första och enda jag kände... men då fanns heller ingen spänning, som ja va "ung&dum" å sökte.
Å nu har jag ett underbart förhållande med lagomt med svartsjuka på nåt vis.
Den finns där, den gör de outhärdligt stundvis.
Men, den växer sakta men säkert bort, den bearbetas varje gång de uppstår, och vi pratar när de händer nåt som gör att man blir svartsjuk.
De måste nästan finnas lite svartsjuka i ett förhållande tror jag...
Just för den där spänningens skull.Men sen att vissa gör allt för att göra den andra svartsjuk å därmed förstör allt är bara sjukt.Fast sånna förhållanden är de ändå slut med nu för min del iaf!
Man har ju som lärt sig vilka man ska passa sig för!
Kan stolt säga att jag gått från att; tvärhetta å bli utomordenligt arg snabbare än snabbt, till att; tänka efter före å lägga fram de på ett sätt så att de inte retar upp mig själv och han i onödan, att tillägga OFTAST.
De blir så mycke bättre om man inte lägger fram de som att de stör en så man vill kräkas å blir arg, å istället påpekar att de är nåt som känns fel å måste åtgärdas!
Ett steg närmare perfekt...
Fast egentligen så tycker jag att vi har ett näst intill perfekt förhållande.
Inte perfekt som i felfritt, absolut inte!
Men perfekt som i att vi om de uppstår "problem" så har vi kommit så pass långt att allt går att diskutera å lösa!
De gör de väl ändå näst intill perfekt, att man funkar så bra ihop att allt går att lösa?
Vissa diskussioner blir givetvis lite mer känsloladdade än andra å kanske lite mer hettsiga, men de är ändå diskussioner som alltid slutar med en lösning.
Låter som att vi har "nåt å disskutera" ofta, men så är de heller inte, kanske är därför också de känns näst intill perfekt!
Bra skit helt enkelt.
Me löööv it!
Min stora kärlek!
#62
Känns som 5 år, fast med positiv mening!
Honey, lets last a life-time.
Jag älskar dig // Tina
#49
Mitt liv.
Mitt allt.
Kärleken kommer och kärleken går, ingen kan tyda dess lagar.
Med dig vill jag följa i vinter och vår och all min levnads dagar.
Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din, din lycka är min och gråten är min när du gråter.
Jag älskar dig.
//Tina.
#27
Ledsen i ögat känner jag att jag är... lite granna...
Sitter här i mörkret, lyssnar på One FM och hör Lars snarka i bakgrunden, bara lite.
Jag vet inte vad jag gör uppe nu.
Men de kändes inte som att de gick å sova ändå så...
Låg me Lars armar runt mig, å så rullade de iväg nån tår, men jag kan inte för mitt liv komma på varför?
Kanske för att man inte grinat på evigheter, men ändå, varför?
Jag är ju glad.
Å har de bra!
Saknar väl mina damer lite... eller rätt mycke...
Men ibland blir de väl perioder då man glider isär... tur man vet att man alltid har dom där ändå.
Lite vilande just nu bara, på nåt vis.
Veronica, hon är i Norge å sliter, mycke dumt, de är min klippa, no doubt.
Sandra, tja, hon är bara i stan, men ändå lyckas vi aldrig matcha nåt, nästan aldrig iaf, min solstråle, spelar ingen roll hur man gör, hon skiner alltid upp tillvaron!
Sara, hu e ju i Stugun å jobbar å lever, kan int begripa de, men vi lyckas heller aldrig sesas, men man bloggas ju iaf å håller sig uppdaterad på så vis, hon är och förblir min Stugubo! (En gris en ko, som pappa skulle sagt)
Joanna befinner sig inte längre bort än Frösöa... men ändock... Så mycke tok vi haft för oss, ha vi gått å blivit gammal å grå bägge två? Ja jag kanske ska tala för mig själv, men faan så sällan vi ses å busar nu... mitt Göll.
Sen äre ju en drös till, men jag vet inte vart jag ska få plats med alla damerna som egentligen finns i mitt liv?
Jag vill hinna med allt å alla, men jag tycks inte hinna med nån eller nåt, å de blir bara fel.
Har också lite svårt att förstå hur mycke en människa kan tycka om en annan människa?
Lars.
Min Lars.
Allt är helt sjukt hur de bara matchar.
Som ett pussel, som inte går att plocka isär utan att bitarna ramlar på plats av sig självt igen.
Trodde jag aldrig att de skulle gå å hitta.
Nog för att jag har ålders-noja redan, men så gammal är jag ju inte, men ändå känns de som att jag vill å kan leva hela mitt resterande liv med han.
Min farmor&farfar är mitt idealpar, även om dom är så olika så man inte kan göra annat än skratta åt dom när dom är igång, så är de så jag skulle beskriva kärlek med "ett ord"; farmor&farfar.
Skulle dom mot all förmodan gå isär, utan att de beror på att den ena dör ifrån den andra, så skulle jag utan tvekan sluta leta efter nån att spendera mitt liv med, så mycke tror jag på just de dom har.
Just de hoppas jag att de är vad jag och Lars har.
Han har gjort mig hel, utan att jag visste att jag va trasig.
Jag vill kunna ge han mer... allt jag bara har... och jag försöker...
Men de finns som gränser inom en, jag har fått lära mig den hårda vägen att de är lättast att anta de värsta, för att de sen ska kännas som en lättnad när de visar sig inte vara så som man trott, och samtidigt inte få en chock om de visar sig vara som man trott.
Sen att tilliten mellan oss växer mer för varje dag som går och att oron lägger sig, visar bara på hur rätt de är.
Men nu ska jag göra ett nytt försök å lägga mig hos min prins och somna in.
Jag älskar Lars.
#16
Min älskade Lars har lämnat mig....
Iofs bara för att åka bort över helgen, men den känns lång...
Torsdag morgon - söndag natt... orsti orsti.
Hämtade Lowisen på dagis igår, sen for vi mot Lars...
Å hon hann givetvis somna på väg dit... så en något trött å blyg Lowa stövlade in med mig i Hägra!
Hälsade på Lars, å alla andra, å så vart vi rädd för lilla Leon, vovven, sen va hon på topp igen!
Satt vid "matbordet" å vänta på alla andra, då säger lilldorisen, "mäh, va e de som luktar" på sånt sött barna vis!
Å vi skratta, å försökte förklara att de va fisken!
Sen åt vi lite korv å potäter... lekte ute på gräsmattan med Lars!
Hon hade även utfrågning vad alla hette, å sen mindes hon allt också, hon är ett litet snille, egentligen!
Sen vart de lite glass å jordgubbar, å bara ta de lite lugnt...
Då lägger hon sig ner, å fiser när de är knäpptyst, å drar en, "mäh, hörde ni pruppen"...
Å jag ska försöka vara allvarlig å säga att man inte gör så vid matbordet.
Men då fick jag minsann höra att de där va inget matbord, vi satt ju ute, i en soffa! *skrattar*
Efter de så åkte vi lastbil med Lars till motorgår'n!
De uppskattades!
Sen tog vi bilen å for hem, å hon somna givetvis då med...
Väckte upp hon å så gick vi in, gjorde välling å bytte om, å sen sov hon utan problem!
Så kom Lars efter 10 nån gång, å kika på lite tv med mig...
Sen vare dags å hämta Joanna, så jag farta till staden, å sen tillbaka...
Satte över storkovan till Lars, å så for vi å tog ut dom, å sen hem!
Surra lite, å möös, å sov!
Å nu är han på väg...
Hoppas dom får de roligt...
Känns bara så trist,
Me really really love him.
Hmm.
Aja.
Posshajj så länge.
#11
Ord som man inte riktigt kan hantera.
Ord som man verkligen inte alls är van att höra.
Ord som man blir ännu kärare av, (om de nu är möjligt.)
Ord som man, om de kom från nån annan, skulle tvivla på att han menade.
Ord som man inte kan hjälpa att man blir alldeles varm i hela kroppen av att höra.
Jag älskar Lars.