TiNAWiNA

Ledsen i ögat känner jag att jag är... lite granna...

Sitter här i mörkret, lyssnar på One FM och hör Lars snarka i bakgrunden, bara lite.
Jag vet inte vad jag gör uppe nu.
Men de kändes inte som att de gick å sova ändå så...
Låg me Lars armar runt mig, å så rullade de iväg nån tår, men jag kan inte för mitt liv komma på varför?
Kanske för att man inte grinat på evigheter, men ändå, varför?

Jag är ju glad.
Å har de bra!

Saknar väl mina damer lite... eller rätt mycke...
Men ibland blir de väl perioder då man glider isär... tur man vet att man alltid har dom där ändå.
Lite vilande just nu bara, på nåt vis.

Veronica, hon är i Norge å sliter, mycke dumt, de är min klippa, no doubt.
Sandra, tja, hon är bara i stan, men ändå lyckas vi aldrig matcha nåt, nästan aldrig iaf, min solstråle, spelar ingen roll hur man gör, hon skiner alltid upp tillvaron!
Sara, hu e ju i Stugun å jobbar å lever, kan int begripa de, men vi lyckas heller aldrig sesas, men man bloggas ju iaf å håller sig uppdaterad på så vis, hon är och förblir min Stugubo! (En gris en ko, som pappa skulle sagt)
Joanna befinner sig inte längre bort än Frösöa... men ändock... Så mycke tok vi haft för oss, ha vi gått å blivit gammal å grå bägge två? Ja jag kanske ska tala för mig själv, men faan så sällan vi ses å busar nu... mitt Göll.

Sen äre ju en drös till, men jag vet inte vart jag ska få plats med alla damerna som egentligen finns i mitt liv?
Jag vill hinna med allt å alla, men jag tycks inte hinna med nån eller nåt, å de blir bara fel.



Har också lite svårt att förstå hur mycke en människa kan tycka om en annan människa?
Lars.
Min Lars.
Allt är helt sjukt hur de bara matchar.
Som ett pussel, som inte går att plocka isär utan att bitarna ramlar på plats av sig självt igen.
Trodde jag aldrig att de skulle gå å hitta.
Nog för att jag har ålders-noja redan, men så gammal är jag ju inte, men ändå känns de som att jag vill å kan leva hela mitt resterande liv med han.

Min farmor&farfar är mitt idealpar, även om dom är så olika så man inte kan göra annat än skratta åt dom när dom är igång, så är de så jag skulle beskriva kärlek med "ett ord"; farmor&farfar.
Skulle dom mot all förmodan gå isär, utan att de beror på att den ena dör ifrån den andra, så skulle jag utan tvekan sluta leta efter nån att spendera mitt liv med, så mycke tror jag på just de dom har.

Just de hoppas jag att de är vad jag och Lars har.
Han har gjort mig hel, utan att jag visste att jag va trasig.

Jag vill kunna ge han mer... allt jag bara har... och jag försöker...
Men de finns som gränser inom en, jag har fått lära mig den hårda vägen att de är lättast att anta de värsta, för att de sen ska kännas som en lättnad när de visar sig inte vara så som man trott, och samtidigt inte få en chock om de visar sig vara som man trott.
Sen att tilliten mellan oss växer mer för varje dag som går och att oron lägger sig, visar bara på hur rätt de är.
Men nu ska jag göra ett nytt försök å lägga mig hos min prins och somna in.

Jag älskar Lars.