TiNAWiNA

Jag önskar att de inte fanns nåt som hette svartsjuka.
Verkligen.
Men de gör de, å jag lider av de.
Jag lider av en svår svartsjuka tillåmed.

Vet inte om de är nåt man föds med eller om de är nåt som växer fram genom allt som händer en i livet?
Fast iofs vet jag att jag inte led av de de första året i mitt liv som "upptagen", så jag tror de växer fram.
Å jag tror verkligen att de påverkas av hur man blir behandlad av den personen som man är tillsammans med.

Jag tror också att de växer fram väldigt lätt, men är näst intill omöjligt å bota.
Iaf bota helt, klart de går bort mer å mer ju längre ens förhållande går, förutsatt att de är ett bra förhållande.


Jag har haft mina jobbiga förhållanden som helt förstörts av svartsjuka.
De går inte kämpa emot nåt själv som den andra kämpar för att göra mot en.
Sen har jag haft ett förhållande då de inte ens fanns svartsjuka.
Då trygghet å tillit va de första och enda jag kände... men då fanns heller ingen spänning, som ja va "ung&dum" å sökte.
Å nu har jag ett underbart förhållande med lagomt med svartsjuka på nåt vis.
Den finns där, den gör de outhärdligt stundvis.
Men, den växer sakta men säkert bort, den bearbetas varje gång de uppstår, och vi pratar när de händer nåt som gör att man blir svartsjuk.

De måste nästan finnas lite svartsjuka i ett förhållande tror jag...
Just för den där spänningens skull.
Men sen att vissa gör allt för att göra den andra svartsjuk å därmed förstör allt är bara sjukt.
Fast sånna förhållanden är de ändå slut med nu för min del iaf!
Man har ju som lärt sig vilka man ska passa sig för!


Kan stolt säga att jag gått från att; tvärhetta å bli utomordenligt arg snabbare än snabbt, till att; tänka efter före å lägga fram de på ett sätt så att de inte retar upp mig själv och han i onödan, att tillägga OFTAST.
De blir så mycke bättre om man inte lägger fram de som att de stör en så man vill kräkas å blir arg, å istället påpekar att de är nåt som känns fel å måste åtgärdas!
Ett steg närmare perfekt...

Fast egentligen så tycker jag att vi har ett näst intill perfekt förhållande.
Inte perfekt som i felfritt, absolut inte!
Men perfekt som i att vi om de uppstår "problem" så har vi kommit så pass långt att allt går att diskutera å lösa!
De gör de väl ändå näst intill perfekt, att man funkar så bra ihop att allt går att lösa?
Vissa diskussioner blir givetvis lite mer känsloladdade än andra å kanske lite mer hettsiga, men de är ändå diskussioner som alltid slutar med en lösning.
Låter som att vi har "nåt å disskutera" ofta, men så är de heller inte, kanske är därför också de känns näst intill perfekt!
Bra skit helt enkelt.
Me löööv it!

Min stora kärlek!